Novell del 2
Efter mycket påtryckningar (Käs!) kommer här del två av min novell.
Enjoy, ni som läser!
Ciao
Del ett går att läsa här!
_________________________________________________________
När de började närma sig klubben hördes musiken dundra ut och kön var redan ganska lång. Gullberget öppnade inte förrän elva och de var lite tidiga än så länge. De parkerade sina cyklar och började gå mot entrén. Väl framme började Sam spana över kön. Vart var Lukas nu då? Som om han var tankeläsare sa Gustav:
- Lukas har precis åkt, han är snart här. Det var riktat till hela gruppen, men Sam tänkte ändå att det var riktat till henne.
Kön började långsamt röra på sig. Gruppen tog sig in och hängde in sina kläder. Hemma hos Dennis hade Sam haft en kofta över sin party-topp men nu hängde hon in den tillsammans med allt utom sina pengar och telefon samt ID som hon stoppade i byxfickan. När hon sammanstrålade med killarna märkte hon hur de alla kollade in henne extra mycket nu. Hon var nöjd. Precis den reaktion hon velat ha. De tajta svarta jeansen visade varenda del av hennes vältränade ben och fylliga rumpa som framhävdes ännu med av hennes högklackade sandaletter. Men hennes topp var det som drog allas uppmärksamhet till sig, i alla fall var det vad hon trodde. Den hade legat oanvänd i hennes garderob det senaste året och hon hade bara använt den en gång tidigare. Inget trevligt minne, då hon tänkt överraska Mårten med att vara lite sexig när han kom hem från jobbet, men han hade blivit irriterad och sagt att hon såg ut som en hora. Ha, tänkte Sam, nu jä*lar skulle han få! Toppen var inte så mycket till topp egentligen. Ett healterneck linne i glansigt rött tyg som knöts med ett snöre bak och ett bakom nacken och sinnessjuk urringning. Som tur var hade hon lite hollywood fashion tape hemma som fick hjälpa till att hålla hennes bröst på plats. Hon tackade tyst gud att hon fått små bröst. Hon log mot killarna och drog dem sedan mot baren. Zacke stannade kvar vid entrén för att vänta på Lukas medan Sam och killarna beställde dricka. Gustav föreslog att de skulle köra tequila-race för att värma upp lite, och de andra hängde snabbt på. Sam Kände hur hon redan var ganska dragen, och när tequilan forsade nerför halsen grimaserade hon och skrattade sedan åt Filip som inte hängt med de andra och nu stod där ensam och tvekade.
- Vafan, drick nu, kom igen, sa Gustav över musiken.
- Ja, drick nu, stämde de andra in. Filip flackade lite med blicken, sedan drack han upp allt och fyrade av en hysterisk grimas.
- Åh fy vale vad vidrigt! Alla andra skrattade. Det blev tyst ett ögonblick och sen fylldes rummet av Shakiras stora hit Waka-waka och Sam nästan skrek:
- Kom, nu dansar vi! Killarna skrattade och drog sedan med sig henne mitt ut på dansgolvet och bildade en liten ring runt henne medan hon dansade med alla i tur och ordning. Hon var full, det visste hon väl, men det var så härligt att bara släppa loss och dansa som om det inte fanns någon morgondag. Ju längre musiken spelade, desto mer vågad blev hennes dans och hon njöt av att ha allas blickar på sig. Mårten fanns inte ens i hennes tankar längre.
Efter några låtar gick Sam till baren igen för att be om ett glas vatten, eftersom hon inte heller hade så mycket pengar kvar så här sent på månaden, men när hon kom fram till baren ryckte någon i hennes arm. Det var Zacke som räckte henne en öl.
- Tack, men jag vet inte om jag ska ha något mer…, sa hon tvekande.
- Äsch, kom igen nu, en öl gör ju inget. Dessutom måste du skåla med mig och Lukas nu, han har äntligen hittat hit, den skiten, skrattade Zacke. Sam strålade.
- Jaså, jamen då var det ju en helt annan sak! Och mycket riktigt, alldeles bakom Zacke stod Lukas och flinade. Hur hade hon kunnat missa honom. Han var om möjligt ännu snyggare än hon kom ihåg honom. Han hade på sig halvtajta mörka jeans, skateskor och en kortärmad T-shirt. Håret var stylat lite lagom rufsigt och runt halsen hängde en rutig scarf. Han var sjukt snygg. Sam log mot honom och blinkade när inte Zacke såg. Lukas såg lite förvånat på henne, sedan blinkade han tillbaka. De skålade alla tre och drack upp ölen, sen återförenades de med de andra på dansgolvet. Sam njöt så mycket hon bara kunde och knappt hade de kommit ut på dansgolvet igen förrän hon började dansa med Lukas, en aning mer sensuellt än hon gjort med de andra. Lukas verkade inte ha något emot det, tvärtom så tryckte han henne närmare sig ju längre tiden gick, och efter ett tag började han till och med smeka henne över ryggslutet och ner över rumpan.
Hon hade ingen aning om hur länge de dansat, men tillräckligt länge för att hon började bli nästan lite kåt. Hon tog ögonkontakt med Lukas och såg något i hans bruna ögon som inte funnits där förut. Hon lutade sig prövande mot hans ansikte och pussade honom lätt på kinden. Det var en fråga, och han besvarade den. Han lade handen runt hennes nacke och kysste henne hårt. Hela klubben tycktes snurra och Sams nedre delar började kännas tunga, något hon inte känt på ett bra tag nu. De kysstes ett tag och när de sedan såg på varandra visste hon att hon inte skulle gå hem ensam den kvällen.
Det var gårdagen, och den tidiga natten. Sam stod återigen vid fönstret och tänkte tillbaka på natten. Hon ångrade ingenting. Den här natten med Lukas slog hennes hela förhållande med Mårten. De hade haft glödhett sex hela natten, flera gånger och överallt och hon ville inget hellre än att återvända till sängen och Lukas varma kropp. Det vibrerade någonstans i närheten och hon letade fram källan, som var hennes mobil. Det var Mårten som ringde. Hon suckade och tryckte bort samtalet. När hon kollat igenom telefonen fann hon flera meddelanden från honom samt tre missade samtal. En till suck kom från hennes läppar, sedan stängde hon av telefonen och gick in i sovrummet igen. Där inne hade Lukas vaknat till och lyfte på huvudet när hon kom in. Hon släppte filten till golvet och han log.
- Kom, sa han bestämt. Hon log och kröp sedan ner ovanpå honom. Hon må ha förlorat sin pojkvän, men allvarligt talat så var detta bättre.
Slut!
Novell del 1
Hej hopp!
Novellen är nu klar, den blev mycket längre än vad jag tänkt, så jag lägger upp första delen nu ikväll så får ni tycka till om den, och blir det populärt lägger jag upp del 2 i morgon innan skolan.
Så go on, kommentera mera! ♥
Ciao
___________________________________________
Regnet smattrade mot fönsterrutan. Ute var himlen färgad blygrå och knappt någon var ute. Inte ens bilarna verkade vistas på vägarna denna dag. Hon rös till när hon tänkte på kylan som väntade utanför, snart skulle hon bli tvungen att gå. Hon svepte filten tätare om sig och gick tillbaka in i sovrummet. Där i sängen låg han, vackra Lukas, naken och ogenerad, med den muskulösa ryggen blottad mot dörröppningen där hon stod. En tår trillade nerför hennes kind. Hur hade hon hamnat här egentligen?
Klockan ute i hallen plingade till. Halv åtta…Gick hon nu skulle hon hinna hem innan Mårten kom tillbaka från kursen. Men ville hon verkligen det? Det var hon inte säker på. Natten hade gett henne en upplevelse som vänt upp och ner på hela hennes verklighet. Hon var inte säker på något längre.
Gårdagen hade varit fredagen den 13:e, otur hade nog många sagt, men hon var inte säker på om det var otur det som hände. Hon hade vaknat alldeles för tidigt efter på tok för lite sömn under natten. Dagens enda lektion hade varit den jobbigaste. Kursens sista, och största, tenta. Alla i klassen hade varit ovanligt tysta när de samlats utanför provsalen, och nervositeten hade varit så tydlig att man kunnat ta på den. För henne hade det känts ganska okej, hon var förberedd, och var nöjd när hon lämnade ifrån sig tentan. Efteråt hade ett gäng i klassen samlats för att luncha ihop och prata om tentan samt kvällens aktiviteter. Alla var de rörande överens om att utgång var ett måste. Även om hon inte var så himla peppad på en utekväll så smittade de andras entusiasm av sig ordentligt. Hennes planer hade annars varit ett maraton av TV-serier och glass i väntan på att Mårten skulle komma hem. Men innerst inne visste hon att det bara var en stor fet lögn. Hon skulle ligga hemma i sängen och vrida och vända sig med sina tankar och bara må dåligt. Därför svarade hon snabbt ja när det blev tal om förfest hos Dennis och sedan dra ut på den lokala nattklubben, som för övrigt var den enda med någorlunda priser i närheten, som även hade bra musik och bra drag. Innan de skildes åt var hennes humör nästan på topp inför kvällen, och det skulle snabbt hamna på ända uppe på toppen.
Väl hemma i sin lilla 1:a hade hon rivit ut vartenda klädesplagg i garderoben på jakt efter något att ha på sig. Hon ville vara riktigt snygg ikväll, hon struntade i att folk skulle stirra, det var lite det hon ville. Mårten må vara hennes pojkvän sedan nästan två år tillbaka, men allvarligt talat så hade glöden svalnat rejält mellan dem det senaste halvåret, men ingen av dem hade velat tillstå det. De hade försökt flera gånger att blåsa liv i kärleken men de hade alltid kommit tillbaka till samma punkt igen efter en vecka eller två. Nu var han flera mil bort på någon kurs för jobbet och innan han åkte i tisdags hade de bråkat för säkert tionde gången på lika många dagar. Innan han åkte hade han dock sagt förlåt och sagt att avståndet kanske kunde vara bra så de fick tänka lite var för sig. Skitsnack, hade hon tänkt, men ändå sagt okej och sett honom gå ut genom dörren till den väntande taxin. Därför kände hon inte så mycket skuld över sitt klädval. Om han skulle vara borta med sina jobbarkamrater och lämna henne arg och besviken skulle hon fasen i mig roa sig så mycket hon kunde.
När klockan närmade sig sex satte hon sig på sin gamla damcykel och trampade iväg mot Dennis. Han delade lägenhet med två andra killar i klassen och den var rymlig nog att rymma säkert hela klassen plus några till, men när hon kom dit blev hon paff över att det bara var ett tiotal personer där. Det var Dennis, såklart, och hans rumskompisar Daniel och Gustav, samt Johannes, Petra, Kricke, Hanna, Omar, Filip och Zacke. Bara folk från klassen med andra ord, men ändå så lite. Det visade sig dock att drygt halva klassen hade åkt hem till sina familjer över helgen eftersom nästa kurs inte började förrän på onsdag, och några andra hade inte haft lust. Mestadels var det tjejerna som inte haft lust, de skulle vara hos sina pojkvänner eller något liknande. Typiskt, tänkte hon, men kom snart på bättre humör när festen började komma igång litegrann.
Kvällen fortgick med massa snack och en och annan liten lek. ”Jag har aldrig” var väldigt populär och snart hade gruppen delat med sig av det mesta de varit med om på det sexuella planet. Att dessutom alla hade blivit ganska packade bidrog ganska rejält till den avslappnade stämningen. När klockan närmade sig elva funderade de på att dra vidare till krogen. Medan alla trängdes i hallen efter sina kläder så beslutade sig några för att dra sig hemåt. Petra mådde riktigt dåligt och Omar beslutade sig för att följa henne hem, han var ju ändå Petras kille. Hanna mådde inte heller så bra så hon följde med.
- Jaha du, Sämy, du blev ensam kvar med grabbarna, skrattade Filip när de andra hade gett sig iväg hemåt.
- Verkar så, så jag hoppas ni tar hand om mig, skrattade Sam. Och nej, Sam, var inte hennes namn, men det var mycket lättare att säga än Samantha, och inte lika internationellt. Hennes föräldrar var från USA, därav namnvalet. Inte hade hon något emot det, men det var ju så långt.
- Klart vi passar dig, du är ju vår bitch ikväll, flinade Zacke och blinkade.
- Men lugn nu, hon är ju stadgad, eller? sa Filip med en frågande blick på Sam. Och just det ögonblicket var egentligen det som avgjorde resten av kvällen.
- Nej, inte ikväll…
- Nähä, men jag trodde…? Filip såg frågande ut.
- Fråga inte, nu ska jag bara röja järnet ikväll, och ni ska hjälpa mig! Hon lade varsin arm om Filip och Zacke som stod närmast och log flirtigt mot resten av killarna.
När alla klätt sig och precis skulle ge sig av så ringde det en telefon någonstans. Gustav var snabbt inne i sitt rum och kom sedan ut, pratandes med någon, uppenbarligen någon han kände. Alla tittade frågande på varandra och på Gustav, som bara flinade till svar. Till slut lade han på och sa:
- Det var Lukas, han har astråkigt på sin förfest och undrar om han kan hänga på oss bort till Gullberget. Sam ryckte till. Lukas! Med ens var hon väldigt medveten om hur hon såg ut, hon hade ju faktiskt klätt sig ganska utmanande för kvällens skull. Men aldrig hade hon trott att hon skulle träffa på Lukas.
- Klart han kan hänga med, sa hon så nonchalant hon kunde, och alla höll med.
- Men vi som tänkte dra ner till stan och gå på krogen där, sa Kricke plötsligt.
- Ja, precis, instämde Johannes.
- Men gå ni till stan då, jag kan följa med, sa Dennis.
- Jamen dåså, då var det löst, sa Zacke. Jag vill inte ner till stan för det är så himla dyrt. Jag ska hem nästa helg så jag vill inte slösa för mycket.
- Men om ni tre går ner till stan då, sa Sam sakligt, så tar jag med mig mina fyra kavaljer här till Gullberget så får vi väl höras under kvällen om det är jättetrist på något ställe.
- Smart, så kan vi göra, sa Dennis.
- Tur du är här och styr upp, skrattade Gustav och slog knytnäven lite löst på Sams arm. Gruppen följdes åt nerför trapphuset och skildes sedan för att dra vidare till sina ställen. Trion som skulle till stan lämnade sina cyklar och delade på en taxi medan Sam och ”hennes” killar började trampa mot Gullberget.
Slut på del 1
Novell del 3
Eventuellt den sista delen, om ingen annan misstycker!
Del tre, mina damer och herrar! Enjoy!
_______________________
När jag kom ut ur duschen stod redan maten på bordet och pappa hade kommit hem. Jag skyndade in på rummet och tog på mig en t-shirt och mina ljusblå baggyjeans och gick sedan ut i köket. Pappa log mot mig och rufsade runt i mitt okammade hår, precis som när jag var liten. Jag gav honom en irriterad blick och satte mig sedan till bords. Maria hade lagat lasagne och gjort en färgglad sallad till. Jag åt med god aptit, men helst ville jag bara rusa ner till Gertrud på en gång. Jag kände mig pirrig och glad, något som jag ofta saknat sen vi flyttade hit. Det måste ha märkts ganska väl också, för pappa sa:
- Och vad har du gjort idag som är så glad då?
- Inget, träffat en av våra grannar bara! Jag log och toppade en sked lasagne i munnen.
- Oj, måste ha varit en mycket trevlig granne för att få dig på så bra humör, skrockade han.
- Jo då, hon är jättegullig! Gertrud heter hon och hon bor på bottenvåningen. Hon ville bjuda mig på kaffe.
- Trevligt, trevligt! Pappa log mot mig. Jag log också.
- Då antar jag att vi får kvällen för oss själva…du och jag, viskade Maria och smekte min pappa över ryggen.
- Men euw, lugn nu, tonåring i rummet! Jag släppte gaffeln och slog ut med armarna. Alla tittade på mig, sen brast vi ut i skratt.
När jag ätit klart så gick jag in på rummet en sväng till och satte upp mitt hår. Det var nästan torrt nu, men jag orkade verkligen inte ha det hängande i ansiktet. Luggen fick dock hänga, den var inte tillräckligt lång än för att kunna tas med i min slarviga knut. Jag tittade på mig själv i spegeln, suckade och gick ut i hallen. Jag hade fortfarande problem att se mig i spegeln efter allt jag fått höra om mig själv. Skor struntade jag i, så jag drog bara på mig en tunnare kofta och störtade ner för trapporna. När jag kom till dörren så stannade jag upp ett tag för att hämta andan, sen ringde jag på. Nästan direkt öppnades dörren och där stod Johannes, fullt påklädd och Gertrud framkikande bakom.
- Oj, hej, sa jag. Kommer jag olägligt?
- Ehm…, började Johannes.
- Lite kanske, lilla vän. Jag är så fruktansvärt trött, förstår du. Oj oj oj, och vi som skulle dricka kaffe…, ojade sig Gertrud.
- Det är ingen fara, jag kan komma en annan dag, sa jag och log.
- Är du säker?
- Absolut! Jag log för att övertyga, men innerst inne var jag lite besviken. Jag hade mer än gärna suttit med Gertrud och druckit kaffe och pratat. Istället började jag gå mot trappen upp till mig, med Johannes bakom mig.
- Du, ehm…, sade han plötsligt. Jag stannade halvvägs uppför trappen och vände mig om.
- Ja?
- Har du lust att följa med mig och ta en fika? Eftersom du inte fick något kaffe här, log han. Jag skrattade till.
- Visst, varför inte. Jag ska bara ta på mig ett par skor och en varmare jacka. Kommer snart!
- Okej, jag väntar här! Ett sista leende sen svävade jag på moln upp till lägenheten. Jag såg knappt på pappa och Maria när jag dansade in i rummet och bytte tröja. Istället för min urtvättade T-shirt tog jag på mig ett svart linne och ett svart nitskärp i byxorna. Till det tog jag på mig ett par silverringar i öronen och min röda scarf med dödskallar på. Jag gick ut i hallen och snörde på mig mina svarta Converse och tog på mig min skinnjacka, som för övrigt varit min mammas, men som jag fått för den var för stor för henne.
- Jag går ut ett tag, ropade jag in till de vuxna, sedan greppade jag min handväska och gick ner för trapporna, i lite lugnare tempo än förra gången. Johannes väntade vid porten och log när jag kom ner.
- Vart ska vi gå? Jag var totalt exalterad och jättenervös.
- Jag vet ett mysigt café en liten bit från centrum. Jag går dit ofta.
- Det låter bra. Han höll upp dörren åt mig och vi började gå emot centrum. På vägen dit var vi ganska tysta, men jag märkte att han tittade på mig med jämna mellanrum. Jag gjorde detsamma, måste jag erkänna. Han hade tagit av sig mössan och nu kunde jag se att hans hår inte var ljust, det var faktiskt mörkbrunt, sånär som på luggen som hade ljusa slingor. Det var det hon hade sett sticka fram under mössan tidigare. Han hade en ring i örat som var närmast henne och hans ögon var olivgröna. Han såg inte ut som den blyga, tysta typen, ändå passade den personligheten honom så bra.
Efter ungefär tjugo minuter var de framme i centrum, därifrån följde de ån som rann igenom stan i kanske en kilometer tills de kom till ett litet café som låg vid några kontorsbyggnader.
- Det är inte så många som kommer hit mer än de som jobbar här, men nu har alla slutat, berättade han.
- Jaha, men är det inga folk här på kvällarna?
- Nja, inte så många. Det är ganska skönt, men ibland blir det lite trist.
- Går du hit ofta?
- Nästan varje dag efter skolan. Jag brukar sitta vid ett av fönsterborden och göra mina läxor och läsa min mail.
- Har de datorer här?
- Hehe, nej, men de har fri Internet-uppkoppling för alla som vill. Men man måste be om lösenordet först!
- Är de inte rädda att det ska missbrukas?
- Det tror jag säkert, men eftersom det inte är så många som är här så är risken ganska liten. Vi hade kommit fram till dörren och gick in i värmen. Vi satte oss vid ett av fönsterborden och beställde in varsin kaffe samt en morotskaka att dela på. Jag kunde inte riktigt avgöra om han var nervös eller om det var något annat, men jag bestämde mig för att försöka få reda på lite mer om honom.
- Så…bor du nära din farmor eller?
- Njaa, inte alltför långt bort, men inte så nära som jag velat.
- Okej. Bor du med dina föräldrar? Här stelnade hans hand till runt kaffekoppen och han såg mig rakt i ögonen.
- Ja, det gör jag, men jag vill inte prata om det!
- Oj, förlåt, jag visste inte…Jag blev helt paff av hans ilskna ton. Men hans ansikte mjuknade på en gång.
- Förlåt, det är bara det att…ja, det är lite känsligt.
- Jag förstår, det var inte meningen att ta upp det.
- Det är inte ditt fel. Jag borde inte ha blivit så arg, det var inte meningen.
- Det är okej. Men innerst inne funderade jag på vad det kunde vara.
- Men du, vet du vad jag kom på?
- Nä, vadå? Han rodnade lite och log.
- Vad heter du?
När vi efter flera timmar av prat var tvungen att gå så var det väldigt mörkt ute. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade missat sista bussen hem. Jag svor högt!
- Jag kan följa dig hem, erbjöd Johannes sig när jag berättade om mitt dilemma.
- Men hur kommer du hem sen då?
- Äsch, jag kan sova hos farmor, det gör jag ofta. Han log.
- Okej, då får du gärna följa med. Jag tog hans arm och vi började gå tillbaka samma väg som vi hade kommit ifrån. Hela vägen svettades jag nästan, trots att det säkert var minusgrader i luften. Det var otroligt att han kunde påverka mig såhär. Inte ens han med stort H kunde göra det. Frågan var bara: var han verkligen han med stort H? Eller var det bara en förälskelse? Djupt i mina tankar vandrade jag sida vid sida med Johannes ända hem till porten. Väl där så följde han mig upp till min dörr. Mitt hjärta bankade hysteriskt när jag fiskade efter nyckeln. Han väntade tålmodigt bakom mig. När jag till slut fick upp nyckeln så vände jag mig om så vi stod ansikte mot ansikte.
- Ja, här bor jag, skrattade jag.
- Jo, jag vet, log han.
- Ehm, vill du kanske göra något i helgen?
- Lustigt, jag tänkte precis fråga dig. Han log.
- Vi kanske kan ta en till fika på lördag? På samma ställe, jag gillade det!
- Det låter som en bra deal.
- Då säger vi så.
- Bra. Vi log mot varandra och han böjde sig fram emot mig. Jag höll andan och var helt säker på att han skulle kyssa mig, men istället snuddade hans läppar mot min kind och han började gå nerför trappen.
- Hälsa Gertrud, var det enda jag fick ur mig innan han försvann ur mitt synfält. Jag stod kvar i säkert fem minuter och bara log. Det var bara en liten gest, men den hade lämnat efter sig rysningar i hela min kropp. Och när jag gick in i lägenheten och in på mitt rum kunde jag inte sluta längta efter helgen. Och jag var så lycklig!
___________________________
Hoppas ni gillar den lika mycket som jag gillar att skriva den!
Ha det bra, raringar!
Ciao
Novell del 2
Trots otroligt lite repons så kommer en fortsättning, helt enkelt för att jag inte kan låta bli att skriva!
Enjoy!
_________________________
Knappt hade jag hunnit igenom de små grindarna förrän jag snubblade på en korg som stod mitt i gången. Jag for huvudstupa fram och rakt i famnen på en förvånad liten tant med rollator.
- Oj oj oj då, så det kan gå, skrockade hon. Jag reste mig upp, blodröd i ansiktet.
- Jag ber om ursäkt, eh, jag snubblade…
- Ingen fara, lilla vän. Jag skulle ha bett mitt barnbarn hålla bättre koll på korgen, det är helt mitt fel. Tanten log stort och klappade mig på armen.
- Åh, ingen fara, det gick ju bra, eller hur?
- Precis, och det är viktigast, log hon. Samtidigt dök det upp en lång kille bakom en hylla lite längre bort och gick emot dem. I famnen höll han tre mjölktetror och en limpa.
- Farmor, de hade inte brödet du ville ha, så jag tog en vanlig limpa och…Han avbröt sig tvärt och stirrade, först på mig, sen på tanten som uppenbarligen var hans farmor.
- Hej, sa jag lite tafatt.
- Hej, sa han och harklade sig.
- Vart tusan har du varit, pojk? Och varför lämnade du korgen mitt i gången? Flickstackaren kunde ju ha slagit ihjäl sig om jag inte stått i vägen! Killen blev med ens blodröd i ansiktet.
- Jag, ehm, jag sa ju att jag skulle hämta bröd…
- Så så, inga men, skrattade tanten. Nu är du här i alla fall, så be nu flickan om uräkt så kan vi komma iväg.
- Men det behövs inte, jag borde tittat bättre…, började jag.
- Nå? Ursäkta dig nu, Johannes!
- Ursäkta mig så mycket, sa han lite tafatt och tittade på mig.
- Åh, ehm, ingen fara. Ingen skada skedd, skrattade jag.
- Så, bra, ska vi ta och komma iväg nu då? Tanten log och tog Johannes under armen. Han tog korgen och skulle precis gå när jag sa:
- Behöver ni hjälp? Att bära, menar jag. Tanten vände sig mot mig och log.
- Varför inte? Då kan Johannes få lite sällskap också. Vi kan gå hem till mig och få lite kaffe! Hon log ett så stort leende att jag inte hade hjärta att säga att jag skulle hem till middagen. Vi rörde oss mot kassorna och på vägen plockade jag åt mig en påse med potatis och såg till att hamna efter dem i kön. Vi betalade och började sedan gå. Tanten, som jag fick veta hette Gertrud, pladdrade på om allt mellan himmel och jord medan vi traskade fram, men jag hade bara ögon för Johannes. Han var inte riktigt typen jag skulle tycka var attraktiv, men han var onekligen väldigt söt. Han var klädd i mörkblåa jeans och kängor, och under den uppknäppta jackan skymtade en röd munkjacka. Håret kunde hon bara se litegrann, för han hade mössa på sig, men hon tyckte att det såg ljust ut. Han gick mest och tittade i backen eller på Gertrud och jag undrade vad de hade för relation. Ibland tittade han på henne, men då tittade hon snabbt bort.
Efter ett tag så ryckte jag till och stannade upp. Vi hade kommit fram till min port och Johannes höll upp dörren för Gertrud medan han kämpade med kassarna.
- Är det något på tok? Jag ryckte till igen och såg Johannes titta på mig.
- Nej, inget, bara…det här är min port.
- Jaså? Bor du här?
- Ja, eller, på femte våningen.
- Oj, vilket sammanträffande, farmor bor här på bottenplan. Han log. Ett väldigt sött leende.
- Det var verkligen konstigt, jag har inte sett henne tidigare.
- Hon går inte ut ofta, viskade han medan vi gick mot dörren där Gertrud stod och fumlade med nyckeln.
- Okej, jag förstår. De gick in i lägenheten och stängde dörren. Jag blev stående i hallen och tittade runt. Den här lägenheten såg lite mer gammeldags ut än vad vår gjorde, men layouten var densamma, bortsett från att det här verkade vara en tvåa och inte en femma. Gertrud parkerade rollatorn och gick ut i köket.
- Dricker du kaffe, raring? Jag antog att hon menade mig.
- Ja då, med mjölk till.
- Ingen fara, hörde jag till svar. Johannes stod vid ingången till köket, men tittade på mig som stod kvar i hallen.
- Du behöver inte stanna om du inte vill, sa han.
- Det är ingen fara, jag är mest orolig för vad Maria ska säga när jag inte kommer hem med potatisen, skrattade jag.
- Du kan ju gå upp med det och komma tillbaka sedan, om du vill.
- Tror du att det är okej för Gertrud då? Jag vill ju inte göra henne ledsen.
- Ingen fara, jag berättar för henne. Han log.
- Okej, men jag kommer tillbaka direkt efter middagen, hälsa henne det.
- Det ska jag, log han. Jag log tillbaka som svar och gick sedan upp till mig. När jag kom in så frågade Maria vart jag hade varit.
- Det kan inte ta så lång tid att bara handla potatis, skrattade hon.
- Nej, skrattade jag, men jag träffade på en av våra grannar och blev kvar och pratade.
- Jaså, vilken av dem? Maria tittade nyfiket på mig.
- Gertrud heter hon, hon bor på bottenvåningen.
- Jaha, henne har jag inte träffat än, faktiskt.
- Hon är jättetrevlig, log jag.
- Det tror jag säkert.
- Jag tänkte gå dit ner igen efter maten om det är okej?
- Det är det väl. Har du gjort dina läxor?
- Ja, de få jag hade.
- Bra. Maten är snart klar, så skyndar du dig hinner du duscha innan.
- Okej, jag gör så. Jag gick in på rummet och klädde av mig, drog åt mig min handduk och gick in på toa för att duscha. Medan vattnet strömmade ner för min kropp så tänkte jag på Johannes. Fascinerat log jag för mig själv och tänkte: Jösses, jag tror jag är kär!
____________________
Än en gång: åsikter, folk!
Den här kommer bli lång, kommer banne mig bli en följetong, hihi!
Ciao
Novell
Novell
Spring. Det var det enda ord som cirkulerade i mitt huvud just nu. Bara spring! Inga andra tankar fick komma igenom. Jag var fri. Fri från allt, fri från alla och speciellt fri från honom. Jag fick inte, ville inte! Alla tankar på honom hade jag slängt bort och glömt bort. Trodde jag i alla fall. Men sen kom de där stunderna då tankarna bröt sig igenom. Det var stunder som dem som jag bestämde mig för att springa. Och de hade blivit fler och fler. Jag kunde inte förstå varför jag tänkte så mycket på det. Flytten hade gått bra, den nya klassen var bra, pappa var lycklig med Maria och snart skulle jag bli storasyster. Ändå kunde inte tankarna försvinna.
Backen som låg framför mig var ökänd. Den knäckande backen, brukade jag själv kalla den. Det var inte alltid jag kom upp utan att behöva stanna efteråt och kippa efter andan. Inte för att den var brant, inte brantare än de flesta andra, men den var nästan en kilometer lång och lutade ständigt. Jag tog ett djupt andetag för att syresätta mig, höjde volymen på min iPod och sprang! Det här var bra. Smärtan började komma efter drygt hälften av backen, men jag slutade inte. Jag skulle upp! Och upp kom jag, men inte längre. Jag försökte lite till, men benen vek sig och jag trillade i buskaget vid sidan av spåret. Det struntade jag i. Jag hade redan avverkat 6 km innan den här backen, så jag var mäkta stolt att jag orkade ända upp. Jag reste mig upp och bytte låt. En halvlugn ballad fyllde mina öron och jag började så smått gå tillbaka hem. Min andning saktade av och jag stannade för att stretcha lite. Det skulle jag inte ha gjort. Så fort jag stannade så började tankarna snurra igen. På mamma, som dog för bara ett halvår sedan i cancer, på hennes gamla klass, fylld av plågoandar, men också honom! Honom med stort H. Men han hade svikit mig, likt alla andra. Ett tag trodde jag att han faktiskt tyckte om mig, men allt vara bara ett spel. Nej, jag saknade inte mitt gamla liv. Jag hade det mycket bättre här. Men hålet finns kvar, tänkte jag. Frågan var ju om det fanns något som kunde hela det? Tankarna snurrade i mitt huvud medan jag sakta började gå igen. Batteriet till iPoden hade tagit slut mitt i min favorit låt, men det bekymrade mig inte. Den kunde laddas hemma. Problemet var att utan musiken så fanns inget att koncentrera sig på förutom tankarna. Jag suckade tungt och började springa igen. Det gjorde ont, men då kom jag fortare hem och kunde göra något annat.
Väl hemma så tog jag trapporna i stora steg tills jag var nästan framme vid dörren till lägenheten. Inför sista trappen tvekade jag lite. Jag hade fortfarande inte vant mig riktigt vid att komma hem till en lägenhet på femte våningen istället för vårt gula hus vid skogsbrynet. Det skulle ta ett tag, det visste jag, men det var en fin lägenhet, så det skulle inte ta allt för lång tid. Hon hade eget rum, helt inrett efter hennes önskemål, till och med eget badrum. Maria hade sett till att jag skulle trivas, hon och pappa. Jag hade inget emot Maria, inget alls, vilket ibland bekymrade mig. Jag hade hört så mycket om andra som inte kom överens med sina styvföräldrar. Men Maria var så himla snäll så det var nästan synd att inte tycka om henne. Hon och min pappa hade träffats bara någon månad efter att mamma dött och de hade klickat på en gång. Hon var inte min mamma, men hon var en mer än acceptabel ”ersättare”. Det var också Maria som mötte mig i hallen, när jag kom innanför dörren.
- Men hej Kim, vart har du varit? Frågade hon förvånat.
- Hej. Jag gick ut och sprang ett tag, blev tvungen att rensa tankarna.
- Jaha, okej. Det vore bra om du sa till innan, jag hade kunnat behöva lite hjälp.
- Förlåt, jag visste inte…
- Ingen fara, men nu när du är hemma kanske du kan göra mig en tjänst?
- Det beror på vad det är…Maria försvann in i köket och kom snart tillbaka med en bunt brev.
- Skulle du kunna gå ner till ICA och posta de här åt mig, och köpa lite potatis. Jag måste ordna middag innan din pappa kommer hem.
- Måste jag? Jag skulle vilja duscha…
- Det går fort. Och då kan vi äta tidigt så kan du få kvällen fri sen. Snälla?
- Okej då, men låt mig i alla fall få byta tröja, det är ganska kallt ute och jag är svettig.
- Självklart, jag lägger breven och pengar på byrån.
- Okej, bra. Jag smet förbi Maria och in på mitt rum. Tröjan jag haft på mig när jag var ute åkte direkt i tvättunnan och istället drog jag på mig en slapp T-shirt och en tjocktröja. Mina löpartights fick sitta kvar på, de orkade jag inte ta av mig. Jag gick tillbaka i hallen och snörde på mig skorna igen, tog breven och pengarna och gick.
- Hej då, jag går nu, ropade jag till Maria.
- Okej, ses snart, ropade hon som svar. Jag gick ner för trapporna och småsprang till ICA. Postlådan skulle inte tömmas än på en timme så jag hade gott om tid. Ändå skyndade jag mig att lägga breven i inkastet och gick sedan in för att handla. Jag hade mer än gärna duschat innan jag handlade, men då hade det om följde säkert aldrig hänt.
___________________
Nå, åsikter, tack!
Vill ni ha en fortsättning eller inte?
Ni får en halvtimme på er, medan jag lagar mat!
Ciao
Novell - Till det sista andetaget
- Stefan! skrek hon men ångrade sig genast när det rasade ytterligare takplattor till golvet och dammet och smutsen fick henne att hosta kraftigt. Hon föll till backen och började tyst gråta. Tårarna grävde fåror i hennes smutsiga ansikte och hon hulkade osh hostade om vartanant. Raset hade kommit som en blixt från klar himmel, men som tur är var det kväll så bara Kelly och tre till jobbade. Stefan och hon hade gått ner till förrådet för att hämta mer papper till skrivaren när en explosion hade skickat dem båda nerför trappan. Kelly trodde att de var de enda som klarat sig då det låtit som att explosionen kommit från deras avdelning där Emma och Richard suttit kvar och jobbat. Tårarna som rann var därför även för dem. Men mest för Stefan. Hon grät mest för att hon undrade om han visste hur hon känt för honom, hur mycket dem där kyssen på firmafesten i februari hade betytt, hur mycket hon tyckte om hans skämtsamma blinkningar i fikarummet och...vänta, vad var det? Hon stelnade tvärt och lyssnade spänt.
- Är det någon där? Kelly? Det var inte mer än en viskning men ändå tycktes den höras bättre än hennes egen andning.
- Stefan! skrek hon och började röra sig bland rasmassorna. Var är du?
- Jag ser dig, Kelly! Till vänster om dig. Jag sitter fast! Hon tittade till vänster och såg honom halvligga mot en rasad byrå med foten fastkilad under ett berg av pappersförpackningar. Hon började gråta häftigt och började slita undan papperet samtidigt som Stefan försökte att inte visa hur ont det gjorde.
- Kelly, sluta, det är ingen idé, jag sitter för fast!
- Nej du ska sluta, jag har inte så mycket kvar! hostade hon och slet med en sista kraftansträngning bort det sista. Hon föll gråtande ihop vid Stefans sida. Han slog armarna om henne försökte förgäves att trösta henne.
- Kelly, sluta gråta, jag mår bra!
- Nej, det är inte det, jag är så glad att du lever, jag vet inte vad jag skulle göra om du dött, åh Stefan, lova att inte lämna mig!
- Vad pratar du om, Kelly? Jag kommer inte lämna dig! Kelly tittade upp på honom och han strök henne över kinden.
- Du...vad?
- Åh, Kelly, du anar inte hur svårt jag har haft det. Jag har älskat dig sedan du först började hos oss, du anar inte! När vi kysste varandra den där gången visste jag säkert! Men jag visste inte om du kände detsamma för mig...
- Åh, jag...jag vet inte vad jag ska säga!
- Säg bara vad du känner, så jag får veta det innan något annat händer...
- Jag kan inte säga något...
- Menar du...Längre hann inte Stefan för Kelly tog ett stadigt grepp om hans nacke och tryckte sina läppar emot hans. Inget mer behövde sägas. De kysstes mer och mer passionerat tills Stefan till slut tryckte henne ifrån sig. Han såg henne djupt i ögonen och hans egna var fyllda av tårar och upphetsning.
- Du vet, det finns inte mycket luft kvar här inne, och jag tvivlar på att de kommer att leta efter oss. Hela byggnaden har kraschat. Han gömde sitt ansikte i händerna och hon kunde höra honom snyfta. Kelly tog försiktigt hans andra hand och lade den emot hennes ena bröst. Han ryckte till och såg sedan upp emot henne.
- Jag bryr mig inte...jag har inget att återvända till...jag älskar dig, Stefan! Hon kysste hans panna. Stefan såg på henne med våta ögon.
- Älska med mig, viskade hon och började knäppa upp sin blus. Han log och hjälpte henne av med blusen. Han kröp framåt så gott han kunde och började kyssa hennes bröst. Hon smekte hans rygg under tröjan och drog av den med bestämda drag. De kysstes hett och hon lade sig ner på rygg. Hans händer letade sig ner i hennes jeans och han smekte kanten på hennes trosor. Hon stönade lågt och knäppte upp hans byxor.
När de tagit av varandra alla kläder kröp han upp på henne och de tittade varandra djupt i ögonen. De visste att de inte hade mycket tid och luft kvar, men de försökte ändå dra ut på det så mycket de bara kunde. När de nästan var nära orgasmen så började Båda två kippa efter andan och det innan så heta sexet övergick till ett mer lugnt och mjukt samspel mellan de båda. Stefan var den första som gav upp, mycket beroende på att hans fot var i så dåligt skick. Det sista han sa var "jag älskar dig, nu och för alltid!" sedan drog han sitt sista andetag.
- Jag älskar dig också, mer än något annat i världen! sa Kelly tyst och började gråta. Till det sista andetaget! Sedan blundade hon för att återförenas med sin stora kärlek.
För sista gången, kommentera! Vad tycker ni? :D
Jag dör ju av nyfikenhet snart! :)
