Trots otroligt lite repons så kommer en fortsättning, helt enkelt för att jag inte kan låta bli att skriva!

 

Enjoy!

_________________________

 

Knappt hade jag hunnit igenom de små grindarna förrän jag snubblade på en korg som stod mitt i gången. Jag for huvudstupa fram och rakt i famnen på en förvånad liten tant med rollator.

- Oj oj oj då, så det kan gå, skrockade hon. Jag reste mig upp, blodröd i ansiktet.

- Jag ber om ursäkt, eh, jag snubblade…

- Ingen fara, lilla vän. Jag skulle ha bett mitt barnbarn hålla bättre koll på korgen, det är helt mitt fel. Tanten log stort och klappade mig på armen.

- Åh, ingen fara, det gick ju bra, eller hur?

- Precis, och det är viktigast, log hon. Samtidigt dök det upp en lång kille bakom en hylla lite längre bort och gick emot dem. I famnen höll han tre mjölktetror och en limpa.

- Farmor, de hade inte brödet du ville ha, så jag tog en vanlig limpa och…Han avbröt sig tvärt och stirrade, först på mig, sen på tanten som uppenbarligen var hans farmor.

- Hej, sa jag lite tafatt.

- Hej, sa han och harklade sig.

- Vart tusan har du varit, pojk? Och varför lämnade du korgen mitt i gången? Flickstackaren kunde ju ha slagit ihjäl sig om jag inte stått i vägen! Killen blev med ens blodröd i ansiktet.

- Jag, ehm, jag sa ju att jag skulle hämta bröd…

- Så så, inga men, skrattade tanten. Nu är du här i alla fall, så be nu flickan om uräkt så kan vi komma iväg.

- Men det behövs inte, jag borde tittat bättre…, började jag.

- Nå? Ursäkta dig nu, Johannes!

- Ursäkta mig så mycket, sa han lite tafatt och tittade på mig.

- Åh, ehm, ingen fara. Ingen skada skedd, skrattade jag.

- Så, bra, ska vi ta och komma iväg nu då? Tanten log och tog Johannes under armen. Han tog korgen och skulle precis gå när jag sa:

- Behöver ni hjälp? Att bära, menar jag. Tanten vände sig mot mig och log.

- Varför inte? Då kan Johannes få lite sällskap också. Vi kan gå hem till mig och få lite kaffe! Hon log ett så stort leende att jag inte hade hjärta att säga att jag skulle hem till middagen. Vi rörde oss mot kassorna och på vägen plockade jag åt mig en påse med potatis och såg till att hamna efter dem i kön. Vi betalade och började sedan gå. Tanten, som jag fick veta hette Gertrud, pladdrade på om allt mellan himmel och jord medan vi traskade fram, men jag hade bara ögon för Johannes. Han var inte riktigt typen jag skulle tycka var attraktiv, men han var onekligen väldigt söt. Han var klädd i mörkblåa jeans och kängor, och under den uppknäppta jackan skymtade en röd munkjacka. Håret kunde hon bara se litegrann, för han hade mössa på sig, men hon tyckte att det såg ljust ut. Han gick mest och tittade i backen eller på Gertrud och jag undrade vad de hade för relation. Ibland tittade han på henne, men då tittade hon snabbt bort.

 

Efter ett tag så ryckte jag till och stannade upp. Vi hade kommit fram till min port och Johannes höll upp dörren för Gertrud medan han kämpade med kassarna.

- Är det något på tok? Jag ryckte till igen och såg Johannes titta på mig.

- Nej, inget, bara…det här är min port.

- Jaså? Bor du här?

- Ja, eller, på femte våningen.

- Oj, vilket sammanträffande, farmor bor här på bottenplan. Han log. Ett väldigt sött leende.

- Det var verkligen konstigt, jag har inte sett henne tidigare.

- Hon går inte ut ofta, viskade han medan vi gick mot dörren där Gertrud stod och fumlade med nyckeln.

- Okej, jag förstår. De gick in i lägenheten och stängde dörren. Jag blev stående i hallen och tittade runt. Den här lägenheten såg lite mer gammeldags ut än vad vår gjorde, men layouten var densamma, bortsett från att det här verkade vara en tvåa och inte en femma. Gertrud parkerade rollatorn och gick ut i köket.

- Dricker du kaffe, raring? Jag antog att hon menade mig.

- Ja då, med mjölk till.

- Ingen fara, hörde jag till svar. Johannes stod vid ingången till köket, men tittade på mig som stod kvar i hallen.

- Du behöver inte stanna om du inte vill, sa han.

- Det är ingen fara, jag är mest orolig för vad Maria ska säga när jag inte kommer hem med potatisen, skrattade jag.

- Du kan ju gå upp med det och komma tillbaka sedan, om du vill.

- Tror du att det är okej för Gertrud då? Jag vill ju inte göra henne ledsen.

- Ingen fara, jag berättar för henne. Han log.

- Okej, men jag kommer tillbaka direkt efter middagen, hälsa henne det.

- Det ska jag, log han. Jag log tillbaka som svar och gick sedan upp till mig. När jag kom in så frågade Maria vart jag hade varit.

- Det kan inte ta så lång tid att bara handla potatis, skrattade hon.

- Nej, skrattade jag, men jag träffade på en av våra grannar och blev kvar och pratade.

- Jaså, vilken av dem? Maria tittade nyfiket på mig.

- Gertrud heter hon, hon bor på bottenvåningen.

- Jaha, henne har jag inte träffat än, faktiskt.

- Hon är jättetrevlig, log jag.

- Det tror jag säkert.

- Jag tänkte gå dit ner igen efter maten om det är okej?

- Det är det väl. Har du gjort dina läxor?

- Ja, de få jag hade.

- Bra. Maten är snart klar, så skyndar du dig hinner du duscha innan.

- Okej, jag gör så. Jag gick in på rummet och klädde av mig, drog åt mig min handduk och gick in på toa för att duscha. Medan vattnet strömmade ner för min kropp så tänkte jag på Johannes. Fascinerat log jag för mig själv och tänkte: Jösses, jag tror jag är kär!

____________________

Än en gång: åsikter, folk!

 

Den här kommer bli lång, kommer banne mig bli en följetong, hihi!

Ciao