Eventuellt den sista delen, om ingen annan misstycker!

Del tre, mina damer och herrar! Enjoy!

_______________________

När jag kom ut ur duschen stod redan maten på bordet och pappa hade kommit hem. Jag skyndade in på rummet och tog på mig en t-shirt och mina ljusblå baggyjeans och gick sedan ut i köket. Pappa log mot mig och rufsade runt i mitt okammade hår, precis som när jag var liten. Jag gav honom en irriterad blick och satte mig sedan till bords. Maria hade lagat lasagne och gjort en färgglad sallad till. Jag åt med god aptit, men helst ville jag bara rusa ner till Gertrud på en gång. Jag kände mig pirrig och glad, något som jag ofta saknat sen vi flyttade hit. Det måste ha märkts ganska väl också, för pappa sa:

- Och vad har du gjort idag som är så glad då?

- Inget, träffat en av våra grannar bara! Jag log och toppade en sked lasagne i munnen.

- Oj, måste ha varit en mycket trevlig granne för att få dig på så bra humör, skrockade han.

- Jo då, hon är jättegullig! Gertrud heter hon och hon bor på bottenvåningen. Hon ville bjuda mig på kaffe.

- Trevligt, trevligt! Pappa log mot mig. Jag log också.

- Då antar jag att vi får kvällen för oss själva…du och jag, viskade Maria och smekte min pappa över ryggen.

- Men euw, lugn nu, tonåring i rummet! Jag släppte gaffeln och slog ut med armarna. Alla tittade på mig, sen brast vi ut i skratt.

 

När jag ätit klart så gick jag in på rummet en sväng till och satte upp mitt hår. Det var nästan torrt nu, men jag orkade verkligen inte ha det hängande i ansiktet. Luggen fick dock hänga, den var inte tillräckligt lång än för att kunna tas med i min slarviga knut. Jag tittade på mig själv i spegeln, suckade och gick ut i hallen. Jag hade fortfarande problem att se mig i spegeln efter allt jag fått höra om mig själv. Skor struntade jag i, så jag drog bara på mig en tunnare kofta och störtade ner för trapporna. När jag kom till dörren så stannade jag upp ett tag för att hämta andan, sen ringde jag på. Nästan direkt öppnades dörren och där stod Johannes, fullt påklädd och Gertrud framkikande bakom.

- Oj, hej, sa jag. Kommer jag olägligt?

- Ehm…, började Johannes.

- Lite kanske, lilla vän. Jag är så fruktansvärt trött, förstår du. Oj oj oj, och vi som skulle dricka kaffe…, ojade sig Gertrud.

- Det är ingen fara, jag kan komma en annan dag, sa jag och log.

- Är du säker?

- Absolut! Jag log för att övertyga, men innerst inne var jag lite besviken. Jag hade mer än gärna suttit med Gertrud och druckit kaffe och pratat. Istället började jag gå mot trappen upp till mig, med Johannes bakom mig.

- Du, ehm…, sade han plötsligt. Jag stannade halvvägs uppför trappen och vände mig om.

- Ja?

- Har du lust att följa med mig och ta en fika? Eftersom du inte fick något kaffe här, log han. Jag skrattade till.

- Visst, varför inte. Jag ska bara ta på mig ett par skor och en varmare jacka. Kommer snart!

- Okej, jag väntar här! Ett sista leende sen svävade jag på moln upp till lägenheten. Jag såg knappt på pappa och Maria när jag dansade in i rummet och bytte tröja. Istället för min urtvättade T-shirt tog jag på mig ett svart linne och ett svart nitskärp i byxorna. Till det tog jag på mig ett par silverringar i öronen och min röda scarf med dödskallar på. Jag gick ut i hallen och snörde på mig mina svarta Converse och tog på mig min skinnjacka, som för övrigt varit min mammas, men som jag fått för den var för stor för henne.

- Jag går ut ett tag, ropade jag in till de vuxna, sedan greppade jag min handväska och gick ner för trapporna, i lite lugnare tempo än förra gången. Johannes väntade vid porten och log när jag kom ner.

- Vart ska vi gå? Jag var totalt exalterad och jättenervös.

- Jag vet ett mysigt café en liten bit från centrum. Jag går dit ofta.

- Det låter bra. Han höll upp dörren åt mig och vi började gå emot centrum. På vägen dit var vi ganska tysta, men jag märkte att han tittade på mig med jämna mellanrum. Jag gjorde detsamma, måste jag erkänna. Han hade tagit av sig mössan och nu kunde jag se att hans hår inte var ljust, det var faktiskt mörkbrunt, sånär som på luggen som hade ljusa slingor. Det var det hon hade sett sticka fram under mössan tidigare. Han hade en ring i örat som var närmast henne och hans ögon var olivgröna. Han såg inte ut som den blyga, tysta typen, ändå passade den personligheten honom så bra.

 

Efter ungefär tjugo minuter var de framme i centrum, därifrån följde de ån som rann igenom stan i kanske en kilometer tills de kom till ett litet café som låg vid några kontorsbyggnader.

- Det är inte så många som kommer hit mer än de som jobbar här, men nu har alla slutat, berättade han.

- Jaha, men är det inga folk här på kvällarna?

- Nja, inte så många. Det är ganska skönt, men ibland blir det lite trist.

- Går du hit ofta?

- Nästan varje dag efter skolan. Jag brukar sitta vid ett av fönsterborden och göra mina läxor och läsa min mail.

- Har de datorer här?

- Hehe, nej, men de har fri Internet-uppkoppling för alla som vill. Men man måste be om lösenordet först!

- Är de inte rädda att det ska missbrukas?

- Det tror jag säkert, men eftersom det inte är så många som är här så är risken ganska liten. Vi hade kommit fram till dörren och gick in i värmen. Vi satte oss vid ett av fönsterborden och beställde in varsin kaffe samt en morotskaka att dela på. Jag kunde inte riktigt avgöra om han var nervös eller om det var något annat, men jag bestämde mig för att försöka få reda på lite mer om honom.

- Så…bor du nära din farmor eller?

- Njaa, inte alltför långt bort, men inte så nära som jag velat.

- Okej. Bor du med dina föräldrar? Här stelnade hans hand till runt kaffekoppen och han såg mig rakt i ögonen.

- Ja, det gör jag, men jag vill inte prata om det!

- Oj, förlåt, jag visste inte…Jag blev helt paff av hans ilskna ton. Men hans ansikte mjuknade på en gång.

- Förlåt, det är bara det att…ja, det är lite känsligt.

- Jag förstår, det var inte meningen att ta upp det.

- Det är inte ditt fel. Jag borde inte ha blivit så arg, det var inte meningen.

- Det är okej. Men innerst inne funderade jag på vad det kunde vara.

- Men du, vet du vad jag kom på?

- Nä, vadå? Han rodnade lite och log.

- Vad heter du?

 

När vi efter flera timmar av prat var tvungen att gå så var det väldigt mörkt ute. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade missat sista bussen hem. Jag svor högt!

- Jag kan följa dig hem, erbjöd Johannes sig när jag berättade om mitt dilemma.

- Men hur kommer du hem sen då?

- Äsch, jag kan sova hos farmor, det gör jag ofta. Han log.

- Okej, då får du gärna följa med. Jag tog hans arm och vi började gå tillbaka samma väg som vi hade kommit ifrån. Hela vägen svettades jag nästan, trots att det säkert var minusgrader i luften. Det var otroligt att han kunde påverka mig såhär. Inte ens han med stort H kunde göra det. Frågan var bara: var han verkligen han med stort H? Eller var det bara en förälskelse? Djupt i mina tankar vandrade jag sida vid sida med Johannes ända hem till porten. Väl där så följde han mig upp till min dörr. Mitt hjärta bankade hysteriskt när jag fiskade efter nyckeln. Han väntade tålmodigt bakom mig. När jag till slut fick upp nyckeln så vände jag mig om så vi stod ansikte mot ansikte.

- Ja, här bor jag, skrattade jag.

- Jo, jag vet, log han.

- Ehm, vill du kanske göra något i helgen?

- Lustigt, jag tänkte precis fråga dig. Han log.

- Vi kanske kan ta en till fika på lördag? På samma ställe, jag gillade det!

- Det låter som en bra deal.

- Då säger vi så.

- Bra. Vi log mot varandra och han böjde sig fram emot mig. Jag höll andan och var helt säker på att han skulle kyssa mig, men istället snuddade hans läppar mot min kind och han började gå nerför trappen.

- Hälsa Gertrud, var det enda jag fick ur mig innan han försvann ur mitt synfält. Jag stod kvar i säkert fem minuter och bara log. Det var bara en liten gest, men den hade lämnat efter sig rysningar i hela min kropp. Och när jag gick in i lägenheten och in på mitt rum kunde jag inte sluta längta efter helgen. Och jag var så lycklig!

___________________________

Hoppas ni gillar den lika mycket som jag gillar att skriva den!

Ha det bra, raringar!

Ciao