Jag är en människa som tänker mycket. Tänker mycket och känner mycket. Har fått höra att jag har känslorna utanpå, litegrann som kläder. Jag kan hålla med ibland, samtidigt som jag vet att jag är en otroligt bra skådis. Jag kan verka glad fast det sliter inuti lika bra som jag kan vara trevlig mot någon som jag helst av allt vill bita huvudet av. Jag tycker synd om min fina C som får handskas med mig varje dag.

 

I vilket fall, imorgon är en sån där dag som sätter igång både mina känslor och tankar. Jag vet inte vad jag ska känna. Det logiska vore att vara glad och stolt, herre gud, jag tar för fasen examen! Efter 4,5 års slit är jag äntligen framme. Examen...färdig lärare...inget mera plugg! Eller jo, vänta...jag är inte klar. Jag tar examen imorgon och jag är inte klar. Jag är inte klar med mitt examensarbete, det är mer än en månad kvar enligt mina beräkningar, enligt min tidsplan. Ändå ska jag ta examen. "Klart du ska vara med!" ekar till höger och vänster, men jag kan inte släppa tanken på att jag inte förtjänar att ta examen, inte än!

 

Det var inte alls min plan att behöva vänta. Jag hade aldrig tänkt att det skulle ta så lång tid. Det fanns inte i mina tankar att folk som jag kontaktade skulle total-ignorera mig och tvinga mig att skjuta upp allt. Å andra sidan, vem planerar sånt? Saker händer, det tillhör verkligheten. Känslor tillhör verkligheten. Fast att styra känslor är lite svårare än att påverka verkligheten.

 

Jag kommer vara med imorgon, jag kommer stå där på scenen och jag kommer ta emot mitt diplom med ett leende. Jag kommer fira att jag är klar med personer jag älskar och jag ska göra det med glädje. Men inom mig kommer den där lilla jävla rösten ändå säga: "Du är inte värd det...inte än!"