Ber om ursäkt, men detta inlägg riskerar att bli ett sliskigt och sockersött babbelinlägg, så gillar ni inte sånt, passa på det! Hehe!

Pratade lite med mamma igår, pappa också, men jag pratade med mamma först och berättade lite om Umeå och vad som händer där nu, sen av nån anledning så kom jag på hur jag pratade. Och blev tyst. Mamma frågade vad det var, och ja...jag kunde bara nöjt konstatera och berätta att jag var lycklig! Har haft denna känsla inom mig och den har kommit fram vid olika tillfällen, fått en konstig känsla i magen liksom. Först trodde jag att det var oro, men jag hade ju inget att oroa mig för direkt. Till slut insåg jag ju att det var en lycklig känsla. Gissa om jag blev paff!

Har nog aldrig kännt såhär förr! Visst, jag har haft mycket bra tider och underbara ögonblick, men det har alltid varit något som funnits där för att störa, eller så har det gått utför dagen efter. Inte nu...

Jag vet inte vad det är, men jag skyller ca 99% på min nya klass, eller Umeå i allmänhet. Jag vet att jag har sagt det förut, och jag vet att det låter så klichéeigt och sliskigt, men jag kan inte hjälpa det...

NI GÖR MIG LYCKLIG! ♥

Jag kommer nog aldrig kunna beskriva riktigt bra med ord hur det känns, men det här är en bit på vägen, och jag kan väl bara hoppas att jag kanske bidrar till någon annans lycka likt dom har gjort för mig!

Kärlek...

Ciao

Bild tagen från Fanny Hjelm!