Jag vet att det redan har hunnit blivit måndag, men det bryr jag mig inte om just nu! Har precis kommit hem ifrån en helskön mysig glöggkväll hos Malin, och jag kan direkt säga: det är kärlek!

Kärlek är så stort. Jag tror nog alla har sin egen definition av det, och eftersom det här är jag så ska jag ge er min syn på det. Som jag sa, så har jag upplevt kärlek ikväll. Varm och härlig! Det är inte samma kärlek som jag känner för min familj, inte heller som jag skulle känna för min partner, men en kärlek som sprider värme inombords på ett sätt som är hur skönt som helst. Vänskap, mina vänner, är i mina ögon en form av kärlek. Jag upplever samma kärlek när jag är hemma i Sundsvall med mina girls, och den här kärleken är en av de finaste.

Den allra finaste kärleken i mina ögon är såklart den där underbara kärleken man bara kan känna för sin partner. Jag har tidigare sagt att jag inte så lätt blir kär har jag insett, men skulle jag bli kär på riktigt skulle det inte gå att hejda. För mig är sådan kärlek så stor att det känns som att världen inte räcker till. Inget ont finns, och jag kan inte sluta tänka på den speciella personen. Det skulle vara sådan kärlek för mig, att nästan inte kunna leva utan den personen, den finns alltid med i tankarna och överallt.

En annan sorts kärlek som också är bland de finaste, i alla fall för mig, är kärlek för familjen. Den kärleken går lite djupare än vänskapen, även om jag ser många av mina närmaste vänner som familj också. Jag skulle kunna göra nästintill allt för min familj, det är inget jag ljuger om och något jag verkligen står för. Oavsett våra dispyter och vad som händer är vi alltid familj...blod är tjockare än vatten som dom säger...

Men det här är mina högst personliga åsikter och jag ber inte er andra hålla med, jag tänker inte heller försöka få er att känna lika. Nu säger jag tack och godnatt!

Ciao