Det finns miljoner ögonblick som jag anser som speciella i mitt liv och som jag önskar jag kunde uppleva om och om igen, sen finns det ögonblick som jag helst vill glömma, men dom liksom biter sig fast. Ögonblicket jag ska ta upp idag är ett sorgligt ögonblick, men ändå oförglömligt.

Detta utspelar sig dagen innan jag skulle flytta upp till Umeå. Jag var hemma och packade och fixade och hade övertalat min dåvarande kille, Peter, att komma dit. Eller övertalat och övertalat, jag frågade om han ville och han kom. Tyvärr så var jag helt uppe i varv och alldeles virrig så jag vet inte om jag var så himla social och vettig, haha!

I alla fall, jag tror att det gick en timme eller så, sen kläcker mamma ur sig att hon ska till mormor och morfar på kvällen och frågar om jag vill följa med. Panik! Min sista kväll, jag vill vara med Peter, men å andra sidan hade jag inte träffat mormor och morfar på flera veckor, och det skulle bli ännu mindre efter flytten. Jag frågade faktiskt om han ville följa med, men jag tror inte att han var redo för det, vilket jag absolut förstår. Så istället satte vi oss i bilen, han och jag, och jag körde honom hem.

Väl hos honom satt vi kvar i bilen och bara höll varandra i handen. Vi pratade lite, men det var som att ingen ville säga något. Jag hade inte tänkt gråta, men helt plötsligt så började tårarna rinna och vi bara kramade om varandra. Det slog mig att vi inte skulle ses igen på vem visste hur länge? (nu blev det ju inte så men det är en annan historia)

Jag har inte en aning om hur länge vi satt där, jag grät och kände mig jättemesig, men jag tror faktiskt han nästan grät också, hehe! I alla fall, jag gjorde ett misstag här. Helt utan förvarning så sa jag: "Du, jag tror jag älskar dig..."

Vilken idiot gör så? Haha! Jag kunde se att han var lite chockad, och nej, han sa det inte tillbaka, men jag fick ett underbart varmt leende och han sa att han tyckte om mig väldigt mycket han med. Tror vi satt där ett tag till och höll handen, växlade leenden och försökte ta oss samman. Till slut kände jag att jag var tvungen att åka, men efter han gått ur bilen fick jag sitta där i säkert fem minuter för att gråta ut tillräckligt för att kunna köra hem utan att vara blind.

Ett väldigt sorgligt, men kärleksfullt ögonblick, som ligger kvar i minnet!

Nu blir det mer tentaplugg!

Ciao