Idag är en riktigt långsam dag för mig. Hela kroppen verkar strejka och huvudet molar på...till råga på allt är det fint väder ute, men jag orkar inte ens vinkla upp mina persienner. Illa, säger jag!

Så nu har jag ankrat i min sköna säng med min varma laptop i knät och mest bara funderar, tänker och drömmer.

Den senaste tiden har jag kännt mig otroligt ensam. Inte ensam, som utan folk omkring sig och prata och vara glad, nej...bara liksom...något saknas. Och jag vet gott och väl vad det är, och det stavas kärlek!

Jag måste erkänna det att jag är egentligen en riktig fegis när det kommer till kärlek. Jag har inte modet att satsa när det kommer till nya relationer. Och om jag är i en relation, så vågar jag ofta inte ställa krav på min partner eller berätta hela sanningen. Ja, jag erkänner, jag är en hemsk människa! Det enda jag vill egentligen är att ha den perfekte mannen vid min sida, en man/kille som älskar mig för den jag är, delar vissa av mina intressen, liksom tillräckligt¨många för att vi ska kunna göra saker tillsammans och vissa på skilda håll. Allt för att onte förlora sig själv, vilket jag är livrädd för. Jag vill kunna vara mig själv, med sjuka intressen och galen humor och sinnessjuk personlighet, och jag vill bli totalt älskad oavsett!

Jag vill ha dig!

Du, den perfekta, du, som jag ibland drömmer om på nätterna, du, som jag aldrig kan få...du existerar inte, och även om du gjorde det, skulle jag inte vara värd dig. Så enkelt är det, jag anser mig inte vara värd riktig kärlek. För hur jag än gör, så slutar alla mina kärlekshistorier i ett helvete! Jag är förstörd, ovärdig...och allmänt feg och ledsen för allt om händer. Jag vill bara känna riktig kärlek och kunna få behålla den.

Är det på tok för mycket begärt för en sån som mig?



Ciao