Utlovad andra novell! Enjoy! :)



Mirakel...mirakel händer sällan...

Gråten ligger och lurar precis bakom hennes stängda ögon. Hon vet att om hon öppnar dem och speciellt om de andra ser det, är hon förlorad. Hon tar ett djupt andetag och sväljer bort känslorna, tar på sig sin hårda attityd och öppnar ögonen. Hon ser sig om på sina förövare, Lisen och Charlotte, men också Nils och Bobby, samt Amir, Tess och Kashin. De står alla och flinar hånfullt mot henne.

- Har du fått nog än, din loser? säger Charlotte kaxigt och slänger med sitt blonda pageklippta hår.

- Exakt, eller vill du ha ytterligare övertygelse? fyller Bobby in. Charlotte tittar flirtigt på honom och blinkar. Usch, tänker hon, tänk om man kunde få spy ner de där båda.

- Jag ställde en fråga, säger Bobby och knuffar till henne så att hon nästan faller omkull.

- Era slag kan inte orsaka någon smärta, säger hon trotsigt. Nils och Amir tittar på varandra och sedan på Lisen och Charlotte. Tjejerna brister ut i ett hånfullt skratt och alla stämmer in, i rädsla för att bli nästa offer. Hon tänker inte ge sig. Hon vet att innerst inne är åtminstone två av dessa människor precis som henne, enda skillnaden är att det bara är hon som vågar stå för vem hon är och inte tar någon skit för det. Hon rätar till sin röda axelremsväska och ska precis gå när Amir kastar sig fram och knuffar henne så hårt i ryggen att hon handlöst faller framåt och tappar ut hälften av innehållet i hennes väska. Hon tittar försräckt på när hennes älskade och dyrbaraste hemlighet glider iväg över golvet fram till Tess. Tess tar förundrat upp det och granskar. Det är ett foto. Ett foto som ingen skulle få se men som hon ändå alltid bär med sig. Tess granskar fotot noga och ger det sedan till Lisen. Hon och Charlotte viskar något till varandra och ger sedan ett tecken till Kashin. Hon hinner knappt vända sig om innan Kashins knytnäve dunkar ner över hennes bakre del av huvudet och hon slår återigen i backen. Det sista hon ser innan allt blir svart är ett par välbekanta skor komma gående genom korridoren.

Under...under är märkvärdiga saker...

Han har sett henne förut, redan då visste han att hon var speciell. Hennes ansikte var så välskulpterat, nästan som på en modell. Och hennes hår var kastanjebrunt och uppklippt i en busig frisyr med en liten sned lugg över ena ögat. Hennes ögon var lika bruna som hennes hår och det var det mest utmärkande med henne, i alla fall enligt honom. Så vackra, djupa och kloka. Han hade haft problem att slita blicken ifrån henne när han först mötte henne, för tre veckor sedan. Tre veckor? Tre veckor utan att han någonsin vågat ta kontakt, utan att han vågat att ens så mycket som att säga hej till henne när de möttes i korridoren. När han nu ser vad de gör emot henne så fylls han av ilska. Ilska över att det de gör är fel, ilska över att det är så otroligt dumt men mest av allt, ilska över att det är mot henne. Han hoppar ner från fönstersmygen där han sitter och börjar gå med sådan kraft emot dem att han nästan tror att han ska trampa genom golvet. När han nästan är framme får hon ett slag mot huvudet av en stor mörkhyad kille, Kashin, tror han att han heter. Han blir rasande och ser hjälplöst på hur hon blir liggande medan de andra hånfullt skrattar åt henne.

- Era jävla översittare! skriker han så att det ekar i korridoren. Har ni inte vett i skallen?

- Vafan snackar du om? frågar Kashin och alla andra vänder sig om för att se vem det är som förstör deras nöje.

- Precis vad jag säger! Har ni inte vett nog i kroppen att acceptera att folk är olika och framförallt, att man kan dö av att bli utsatt för det du just gjorde!

- Äh, hon är ju helt mongo, för fan, säger Lisen.

- Varför? För att hon vägrar anpassa sig till dagens slampiga ideal med platinablont hår och tio ton smink i fejjan? Eller för att hon faktiskt är smart, men samtidigt coolare än någon annan tjej i klassen?

- Du är ju fan cp! Nu jävlar ska du få stryk, skriker Kashin och kastar sig emot honom. Han väjer undan och ger honom samtidigt ett knä i magen. Han skriker till och blir sedan liggande på golvet. De andra stirrar chockat på honom.

- Nå, tänker ni hjälpa honom till sjuksyster eller ska han få ligga här med smärtor och kanske en krossad njure?

- Jag...vi, börjar Lisen men sedan skyndar alla iväg och lämnar honom ensam med henne. Han väntar tills de försvunnit helt och sätter sig sedan mot vägen med hennes huvud i sitt knä. Han får syn på kortet och granskar det. Han flämtar lite chockat men sedan kan han inte låta bli att le. Han ser på hennes ansikte och suckar. Sedan väntar han. Väntar på att hon ska vakna, för han vet att hon bara har svimmat, och för att äntligen få säga, utan bekymmer, hur han känner. För han vet att hon älskar honom också.


Bilden i hennes väska!




PS. Bild hittad på Google, sedan omgjord i Paint! Jag äger den inte! DS.