Novell

Spring. Det var det enda ord som cirkulerade i mitt huvud just nu. Bara spring! Inga andra tankar fick komma igenom. Jag var fri. Fri från allt, fri från alla och speciellt fri från honom. Jag fick inte, ville inte! Alla tankar på honom hade jag slängt bort och glömt bort. Trodde jag i alla fall. Men sen kom de där stunderna då tankarna bröt sig igenom. Det var stunder som dem som jag bestämde mig för att springa. Och de hade blivit fler och fler. Jag kunde inte förstå varför jag tänkte så mycket på det. Flytten hade gått bra, den nya klassen var bra, pappa var lycklig med Maria och snart skulle jag bli storasyster. Ändå kunde inte tankarna försvinna.

Backen som låg framför mig var ökänd. Den knäckande backen, brukade jag själv kalla den. Det var inte alltid jag kom upp utan att behöva stanna efteråt och kippa efter andan. Inte för att den var brant, inte brantare än de flesta andra, men den var nästan en kilometer lång och lutade ständigt. Jag tog ett djupt andetag för att syresätta mig, höjde volymen på min iPod och sprang! Det här var bra. Smärtan började komma efter drygt hälften av backen, men jag slutade inte. Jag skulle upp! Och upp kom jag, men inte längre. Jag försökte lite till, men benen vek sig och jag trillade i buskaget vid sidan av spåret. Det struntade jag i. Jag hade redan avverkat 6 km innan den här backen, så jag var mäkta stolt att jag orkade ända upp. Jag reste mig upp och bytte låt. En halvlugn ballad fyllde mina öron och jag började så smått gå tillbaka hem. Min andning saktade av och jag stannade för att stretcha lite. Det skulle jag inte ha gjort. Så fort jag stannade så började tankarna snurra igen. På mamma, som dog för bara ett halvår sedan i cancer, på hennes gamla klass, fylld av plågoandar, men också honom! Honom med stort H. Men han hade svikit mig, likt alla andra. Ett tag trodde jag att han faktiskt tyckte om mig, men allt vara bara ett spel. Nej, jag saknade inte mitt gamla liv. Jag hade det mycket bättre här. Men hålet finns kvar, tänkte jag. Frågan var ju om det fanns något som kunde hela det? Tankarna snurrade i mitt huvud medan jag sakta började gå igen. Batteriet till iPoden hade tagit slut mitt i min favorit låt, men det bekymrade mig inte. Den kunde laddas hemma. Problemet var att utan musiken så fanns inget att koncentrera sig på förutom tankarna. Jag suckade tungt och började springa igen. Det gjorde ont, men då kom jag fortare hem och kunde göra något annat.

Väl hemma så tog jag trapporna i stora steg tills jag var nästan framme vid dörren till lägenheten. Inför sista trappen tvekade jag lite. Jag hade fortfarande inte vant mig riktigt vid att komma hem till en lägenhet på femte våningen istället för vårt gula hus vid skogsbrynet. Det skulle ta ett tag, det visste jag, men det var en fin lägenhet, så det skulle inte ta allt för lång tid. Hon hade eget rum, helt inrett efter hennes önskemål, till och med eget badrum. Maria hade sett till att jag skulle trivas, hon och pappa. Jag hade inget emot Maria, inget alls, vilket ibland bekymrade mig. Jag hade hört så mycket om andra som inte kom överens med sina styvföräldrar. Men Maria var så himla snäll så det var nästan synd att inte tycka om henne. Hon och min pappa hade träffats bara någon månad efter att mamma dött och de hade klickat på en gång. Hon var inte min mamma, men hon var en mer än acceptabel ”ersättare”. Det var också Maria som mötte mig i hallen, när jag kom innanför dörren.

- Men hej Kim, vart har du varit? Frågade hon förvånat.

- Hej. Jag gick ut och sprang ett tag, blev tvungen att rensa tankarna.

- Jaha, okej. Det vore bra om du sa till innan, jag hade kunnat behöva lite hjälp.

- Förlåt, jag visste inte…

- Ingen fara, men nu när du är hemma kanske du kan göra mig en tjänst?

- Det beror på vad det är…Maria försvann in i köket och kom snart tillbaka med en bunt brev.

- Skulle du kunna gå ner till ICA och posta de här åt mig, och köpa lite potatis. Jag måste ordna middag innan din pappa kommer hem.

- Måste jag? Jag skulle vilja duscha…

- Det går fort. Och då kan vi äta tidigt så kan du få kvällen fri sen. Snälla?

- Okej då, men låt mig i alla fall få byta tröja, det är ganska kallt ute och jag är svettig.

- Självklart, jag lägger breven och pengar på byrån.

- Okej, bra. Jag smet förbi Maria och in på mitt rum. Tröjan jag haft på mig när jag var ute åkte direkt i tvättunnan och istället drog jag på mig en slapp T-shirt och en tjocktröja. Mina löpartights fick sitta kvar på, de orkade jag inte ta av mig. Jag gick tillbaka i hallen och snörde på mig skorna igen, tog breven och pengarna och gick.

- Hej då, jag går nu, ropade jag till Maria.

- Okej, ses snart, ropade hon som svar. Jag gick ner för trapporna och småsprang till ICA. Postlådan skulle inte tömmas än på en timme så jag hade gott om tid. Ändå skyndade jag mig att lägga breven i inkastet och gick sedan in för att handla. Jag hade mer än gärna duschat innan jag handlade, men då hade det om följde säkert aldrig hänt.

___________________

Nå, åsikter, tack!

Vill ni ha en fortsättning eller inte?

Ni får en halvtimme på er, medan jag lagar mat!

Ciao